Johanna Roth

 

Lyssnar nu på plattan Efter stormen med Marie Fredriksson. Och njuter, blir berörd och gråtmild av känslan, texterna, rösten. Riktigt bra!

Det var motsatta känslor i går, när vi och våra grannar åkte till Halmstad för att se Roxette. En väldigt trevlig resa, matbit, samvaro och ljummen sommar.  Lite festivalfeeling att ligga där o mysa i gräset.

Men konserten. Den var sorglig. Rösten höll inte alls, tonerna var lätträknade som hon nådde. Energin var långt, långt borta. Och någon storm var det inte tal om.

 

Ibland behöver en nog inse att det är dags att vända blad. Att avsluta och gå vidare.

Hur ont det än gör, eller hur sorgligt det än är. Kanske är det sorgligare att vara kvar istället?

 

Tänker själv på livets utmaningar och drabbningar, som min älskade vän och jag talade om idag. Det som finns bakom våra hörn av slingriga vägar. Ibland behöver vi släppa taget, låta saker vara där de är och gå vidare. 

Skriva ett nytt kapitel.

 

Jag undrar hur mitt nästa kapitel ska bli?

Det börjar bli dags att skriva det nu.

 

Kramar ❤️ Joey