Flyger inte iväg.
Det händer mycket på en och samma gång ibland.
Mitt i en flytt, som är det härligaste jag varit med om. Med en man som jag älskar och vill dela resten av mitt liv med, där vi nu fått möjligheten att skapa något tillsammans. Det är verkligen en ynnest och det blir så bra när det är färdigt. Själen i huset är vänlig och fin o jag kan knappt förstå att jag ska få bo där!
Jag tänker att jag så väl vet var jag kommer ifrån, hur jag levt mitt liv som ung, som mamma och gift, som ensam med barn och som nu, med ny kärlek och barn.
Jag hade turen att efter år som var tuffa på många sätt, både känslomässigt och ekonomiskt och andra orsaker, träffa en människa där pusselbitarna bara föll på plats. Känslan som infann sig var..."kan det va så här enkelt?"
och det kan det.
Enkelt och väldigt behagligt, busigt, fnissigt, allvarligt och liksom ett kitt som håller ihop.
Jag är lyckligt lottad på många sätt, och jag är verkligen glad för det. Jag vet hur det kan va, hur jag mått och jag vet hur gott det kan va.
Och jag är glad att jag fått uppleva både och för att relatera, hämta kraft och tankar ifrån.
Jag tänker hålla kvar mina fötter i jorden.
Det är inte så att jag flyger iväg likt en heliumballong eftersom jorden drar och livet också bjuder på utmaningar, tuffa händelser och svåra tankar.
Idag fick jag veta att en go människa som "känt mig sen jag var en spermie" har fått somna in. År av lidande har fått ett slut, någon har lämnats ensam. Efter så många år tillsammans. Och hon får vila nu och kanske prata skit med farmor Maja ovan molnen.
Det är tufft och det gör ont.
Jag har blivit tillfrågad om jag vill sjunga på begravningen, det är det svåraste jag vet, att sjunga då jag känner någon.
Men jag vill ju sjunga för dig, Gun, och för mannen i ditt liv, för mina föräldrar och era vänner.
På nåt sätt så går det nog ändå.
❤️