De gillade det de hörde.

 
 
 
Låg kvar och läste en stund, lät kroppen vakna.
En runda för matinköp och julklappsöverlåmning, sen promenad....mycket musik i köket tillsammans med dotter och broder, och ibland Pärlan. Matfix. Västerbottenpaj med spenat, smördegsknyten med fetaost och soltorkade tomater. Imorgon salladsfix med grönkål, granatäpplen, äpplen och russin. Bland annat. 
Har nu avslutat kvällen med bubbel i bubbelpoolen och film med dottern, min bror och min bästaste sambo.
 
Vid min promenad gick jag till kyrkogården.
Till älskade farmor Majas grav, och till minneslunden där Gun vilar. Stillsamt, väldigt vackert med alla tända ljus. 
När jag gick därifrån rann tårarna och jag började storgråta. 
Av saknad.
Av längtan att få krama om.
Pussa på.
Gosa in mig i doften.
Ändå vet jag ju. 
Det kändes så tydligt, att de inte finns där. 
De är med mig, de finns hela tiden omkring mig och oss. Vakar, stoppar om, lyssnar in.
Är tacksam för det.
För känslan. Närvaron. Men fysiska saknaden gör ändå ont.
 
Satte mig vid pianot efter promenad och gråt, och sjöng av hjärtat. Improviserade, tog i från tårna, var närvarande och blev totalt uppfylld av musiken. Av sången. Så otroligt skönt, nyttigt och välgörande för själ och hjärta.
Och jag vet att de hörde mig.
Och att de gillade det de hörde.
Det gjorde de som fysiska personer också...:-)
 
Kram ❤️

Kommentera här: