Johanna Roth

Att sträva framåt känns ju bra, liksom att inte stå stilla utan låta intryck och reflektioner ge nya perspektiv som ibland leder till små, ibland större förändringar.

Att inte låta nöja sig med nåt man kanske innerst inne inte är supernöjd med, bara för att man inte orkar göra nåt åt sin situation - det är då bra, ibland nödvändigt med förändring.

En ny riktning, strävan, framåt. Åt annat håll.

 

Att nöja sig med nåt, fastän man inte är nöjd...

Det känns som en mindre bra ursäkt.

 

Att vara nöjd, innerst inne, med det man har och gör är ju fantastiskt däremot.

Även om andra tycker och tänker en massa, som ser möjligheter som kunde gjorts och fåtts om man bara...

Men ibland kanske man faktiskt är helt nöjd.

Strävan framåt är att fortsätta på det spåret som redan är upptrampat, och tillfredsställelsen finns.

Gott så!

 

Det viktigaste är att man i själen är nöjd.

Att det funkar för den som ska göra, eller inte göra förändringen, att man är tillfreds i hjärtat.

Ibland är kanske inte förändringen det som förändrar själva situationen..?

Det kanske ibland är att fly, i jakt på att försöka förändra något som faktiskt sitter hos en själv.

Och från oss själva, kan vi inte fly, hur gärna man ibland än vill.

 

Att sträva framåt, i lusten att förbättra en redan bra situation kan ju absolut vara av godo - så länge det är förankrat i jorden, i myllan hos sig själv.

Ibland är det en hetsjakt, att förändringar i sig är nåt att sträva efter i vårt föränderliga samhälle.

Det är mycket krav på att prestera bättre, på mer utbildning, även om det man har är värt nåt...¨på att vara lyckad liksom.

Som om det vore ett kvitto att sätta i pannan när man lyckats prestera nåt.

 

Att älska det man är och det man gör.

Det borde vara nog.

Det man då kan ge till sig själv och till de i sin omgivning, borde vara värt mer.

Hetsen att man på nåt sätt skulle va så mycket bättre i det man gör, genom att prestera än mer genom att visa på olika sätt....det är lite tragiskt, om ni frågar mig.

För vad spelar det för roll, om människan bakom prestationen är missnöjd, utbränd, ledsen i sitt hjärta...?

 

Och så undrar vi stilla varför så många behöver gå i terapi, på behandlingar av olika slag och blir sjukskrivna för stressymtom...

Rent logiskt är det tämligen naturligt.

Det är kanske dags att vända båten, att styra den åt ett helt annat håll.

Tillbaka till rötterna liksom, till en tillfredsställd själ och ett glatt hjärta - och hitta vad som får en att uppleva det.

Det borde vara den bästa prestation någon kan göra.

Oavsett titel, syssla eller yttre beting.

 

Det börjar med kärlek till sig själv.

Tror jag.

 

♥