Att vilja äga.
Om någon som blir hotad till livet av sitt ex.
Som också hotar barnen och syskon.
Och jag ryser, mår illa.
Hur sned är inte den bilden av respekt, liv och kärlek som ändå funnits - att man önskar skada den personen?
Den hjärnan måste väl ha andra synapser, eller andra ledningar än gemene man....?
Eller är det en helt vanlig människa som av brist på kärlek, att någon sagt att det är över - blir helt omvänd, förvriden, full av hat så till den milda grad?
Jag vet inte, jag funderar och vänder och vrider på det när jag läser och hör om sånt här.
Utan att bli det minsta klokare.
Kärleken är slut, den har omvandlats till något helt annat av olika skäl.
Fine.
Så är livet ibland.
Säger den krassa.
Man kan inte styra över att det faktiskt ibland är just så.
Något gör att kärleken falnar, och lusten att gå vidare tar över.
Att kärleken svalnar kan så klart har olika orsak.
Men det kanske inte den som är fullt lika krass gör?
Tänker att ok, det är verkligen vidrigt, men vad ska jag göra...?
Livet får gå vidare.
Det får kanske inte helt enkelt hända, att kärleken är över när man ser sig som den enda viktiga personen, eller den viktigaste, i någons liv?
Och sen, ändå, faller det.
Kvar står någon så ensam som aldrig förr.
Höjd till skyarna, satt på piedestal möjligen för något som först tycktes vara fascinerande, men som sen inte alls var den personen - eller kanske var det just bara så att den andra förändrades och såg mer och mer saker som inte stämde med den livsbild hon hade?
Saker som gjorde ont...?
Som skrämde ibland och som gjorde att livsluften försvann, en liten bit i taget...
tills utbrytande och uppbrott blev oundvikligt?
Någon som man trott älskat, blir plötsligt ens värsta fiende.
På grund av slagen stolthet.
Det gör mig ont att läsa.
Skrämd, ledsen men framför allt förbannad.
Ingen äger någon.
Ingen förälder äger sitt barn.
Ingen vuxen människa äger någon annan vuxen.
Vi är oss själva, och har rätten till våra egna tankar, vårt eget liv - och bestämmer således hur saker känns och upplevs.
Ibland missas den lilla detaljen, uppenbarligen.
Det är något annat som tar över, och skapar lidande.
Instängdhet.
Ofrihet.
Stryka till dig du människa!!!
Och väldigt mycket kärlek!
skriven
Va bra skrivet Johanna! å tack snälla för att du bryr dig!
och för kommentaren så klart! kram kram