Släpp taget o håll i

Paradoxalt låter det.
Eller kanske inte..?
Jag har skrivit om det förut.
Om ett gummiband som sträcks och ibland dras ihop, fram och tillbaka som en vågrörelse, med olika lång tid för olika tillfällen. Eller olika dagar, veckor...

Sitter nu med en bok i min hand, lånad av kär kollega, som tar upp denna liknelse angående tonårstiden.
Och varför vi i småbarnsåren tar ut föräldraledighet, engagerar oss i allt möjligt som barnen är inblandade i - medan vi när de är större kanske inte finns tillgängliga lika mycket.
Kanske för att det inte finns nåt som heter tonårspenning?

Men bortsett från den uteblivna pengen, så behövs vi nog minst lika mycket.
De balanserar hela tiden, tycker ibland att de är väldigt mogna och stabila fastän vi ser gungningen.
Då är det en konst att släppa gummibandet lite, så att de får pröva.
Pröva att leva sitt liv, upptäcka livets oroligheter och livets lycka.

Vi kan inte ta lika mycket ledigt kanske, men tiden behöver prioriteras.
Så att tid för samtal finns, och att jag som mamma eller pappa vågar möta, reflektera, lyssna, bolla tillbaka och ibland vara vuxen och säga att de kanske ska fundera en gång till.
På eventuella konsekvenser.
Och ibland får vi faktiskt också säga det: Nej.

Förändringen som sker är inte enkel att möta alltid.
Det var någon som förr tyckte att jag var bäst, hade klokast svar och säkert visste väldigt mycket...
Till att nu se andra vuxna klokare, även om jag ibland har ett uns av klokhet. Men riktigt begriper jag ju inte ändå, jag är ju trots allt inte ung längre :-)
Samtidigt är ibland barnet klokare än jag.
Bara att inse.
Ibland är jag den kloka, och ibland tas det emot- ibland verkar man mest pantad då man påtalar något.

Ändå...
Så behöver våra blivande eller nuvarande tonåringar oss mycket.
Tror jag.
På nåt sätt är vi ett ankare i den vilsna värld de bitvis upplever.
Någon de kan komma tillbaka till, krypa upp hos för tankning eller ventilering.
Samtidigt inte styra för mycket, de måste själva få uppleva.

De måste, som min dotter säger ibland, leva livet.
Även om det ibland är lite farligt.

Jo, kanske är det så.
Att vissa farligheter och viss lycka ingår och måste ibland självupplevas...?

Kram Johanna

Kommentera här: