Päron-middag
Lite onsdagsnöje fick det alltså bli igår.
Egentligen var det meningen att mina kära bonusgrabbar och deras ömma moder skulle komma på middag, men där låg de sjuka och klena så det ställdes in i snabb takt. Krya på er klentarmar:-)!!!
Maten upplockad ur frysen, och ett litet umgängessug från både mig och Pärlan hade infunnit sig och därför så kom mina kära föräldrar förbi på lite kycklinggryta med bacon o rosépepparsås, rotfrukter i ugn och sallad....och minsann att vi tog oss varsitt gott rödtjut också (eller nja...pappsen höll till godo med öl sen i julas:-)
En skön kväll med kanal 10 på efter maten där Lakers vann - de tre sportnördarna var väldigt nöjda och glada - allt gott alltså.
Så har jag fått lite att fundera över.
Som man liksom får ibland utmed vägen, ni vet.
Ni som vet.... hur gör man?
Ni vet...att vilja vara någon som vill finnas, bry sig, samtidigt sätta ner foten, visa hur ens egna värderingar och tankar är för att ge möjlighet till att skapa sin egen karta och kompass.
Att inte förbjuda, fördöma, måla fan på väggen... samtidigt som min egen känsla och oro måste få komma fram och ut. För att det kanske lockar till lyssnande.
Istället för att fördöma, vill jag låta konstnären själv måla sin egen tavla.
Med sina egna färger och på sitt eget sätt.
Kanske liknar den inte alls något jag skulle valt men kan ändå vara en vacker tavla, uttrycksfull och färgstark som ger styrka och hopp om helhet.
En inre styrka önskar jag, att inte så lätt följa med en ström som går nedströms utan den som går uppåt, framåt...
Jag hoppas så att jag är klok nog.
Inser samtidigt att jag inte kan se allt, inte få vara med på allt även om jag ofta skulle vilja vara en liten fluga på väggen som fick höra lite, lite grann av det som sägs, och stöts och blöts.
Inte för att fördöma, utan för att försöka förstå...kanske coacha en aning på vägen...?!
Jag vet inte jag, hoppas det visar sig att jag var klok nog.
Puss i örat.
Johanna