Är hämden ljuv....?
Att försöka gå till botten med det de var missnöjda med vore en bättre idé enligt mitt sätt att se.
Att prata med socialsekreteraren på ett lugnt o sakligt sätt, ta hjälp av någon annan vuxen eller vända sig till någon annan på socialkontoret kanske hade varit en lösning.
Men hämd?
Leder till mer lust att hämnas, att jävlas....?
Är det en bra lösning?
Sorgligt är det ju, tycker jag.
Att känna sig förfördelad, kränkt, arg och ledsen över felaktiga beslut kan jag förstå.
Men sättet att försöka lösa det på - nej.
Kanske hade tjejerna inget bättre verktyg?
Det är ju fullt möjligt.
De kanske inte blivit rustade med bättre verktyg och tog till det de kunde.
Ännu mer sorgligt, men tyvärr en verklighet som finns.
Det finns antagligen ganska många barn och ungdomar (som sedermera blir gamla) som inte fått några bra verktyg att hantera livet. Ingen verbal rikedom, ingen kunskap om vart de kan vända sig när saker inte går som de tänkt sig. Å andra sidan; borde kanske socialsekreterarna ha goda kunskaper i detta, och försöka utrusta människor med verktygen...?
Vad vet jag.
Jag vet att jag träffar en hel del trasiga människor i mitt jobb, både studenter och patienter och medarbetare.
Som väljer att förhålla sig på otroligt olika sätt gentemot så kallade orättvisor.
Vi är alla olika rustade, och jag tror att man kan förbättra förmågan att möta elakheter av livet självt.
Om man vill, och får möjlighet att möta någon på sin väg som kanske kan ge en hint om hur det skulle kunna vara.
Inte lätt, det säger jag inte.
Jag säger att jag tror att det går.
Jag vet att det går att ge någon en strimma hopp och mod, som till synes inte har något alls.
Med hämd kommer de inte det, därvidlag är jag helt övertygad.
Moraltanten Johanna har talat:-)
Ha en underbar dag i solen, känn in vilken härlig sommar vi har fått!!!!
Johanna