Ödmjuk
På en mottagning i stan satt jag med tidningen M Magazin.
Läste om en människas absolut största sorg, hemskaste förlust jag kan tänka mig (så hemsk att jag inte ens vill tänka mig den!!!). En kvinna som förlorat sin 19-årige son i lavinolycka för 4,5 år sen.
Som skriver om hur hon efter 2,5 år var på plats i Alperna, såg en orange fjäril som var som en hälsning om att ta vara på livet. Att fånga dagen, göra sig så lycklig det bara går och fortsätta leva.
Två barn har hon kvar i livet, som nu är lika gamla som hennes son var när han dog.
För deras skulle måste hon vilja leva, de måste fortsätta drömma, se fram emot härliga saker...
och hon beskriver att hon ser lyckan starkare nu än innan traumat. Innan det ofattbara.
Ofta verkar det vara så.
Att människor som varit med om riktigt tunga saker finner en annan sorts glädje, lycka och en annan förmåga att ta vara på det som nu är.
Det är starkt, och det är livets hårda skola....
Och galna skola, att man ibland tvingas genomgå det svartaste av det svarta för att slutligen resa sig upp och gå framåt, på livets väg.
Det gör mig ödmjuk att läsa om.
Det hon beskriver att hon som människa var tvungen att förlika sig med att livet är orättvist, hårt och tungt för att hon skulle liksom förlåta livet för dess grymhet - då först kunde hon börja finna meningen igen.
Att se det vackra efter elände är en ynnest.
Och inte något som kommer av sig själv.
Men det går.
Stor kram!
Johanna
skriven
Ja det går... Kram! <3