Hur fixar man det...?

Sömnen lyser med sin frånvaro.
Tänker på dagen.
På det väldigt vackra avskedet i kyrkan.
Med tända ljus, fin musik och så mycket vänner och släkt som ville vara där.
För att säga farväl.

Det är gripande,
Ofattbart.
Helt galet fel.

Att en mamma förlorat sin älskade son, något som borde vara det djävligaste av djävliga....
känns det som om inälvorna slits ur kroppen...?
Som att det går så höga vågor som gör det omöjligt att se eller ta sig över.
Som att morgondagen finns långt, långt där borta.
Varje sekund utan känns som en evighet.
Utan sitt älskade barn.

Syskon har förlorat sin bror.
Så mycket fina minnen med galenskaper, bus och livssorger på olika sätt.
Som att en del av en själv försvinner.

Barnen en älskad pappa...
Pappa.
Mitt i livet.
Som alltid funnits där med kloka ord och handling.
Med stöd, tröst och peptalk när livsfunderingar kommer.
Som varit så självklar.

En älskad make.
Som inte längre finns.
Att älska. Krama. Dela vardag och fest med.
Att bolla tankar, livskraft och framtidsplaner med.
Som inte längre finns att krypa upp hos och ge eller få styrka och tröst ifrån.

Hur fixar man det...?

Jag vet inte.
Jag har inga svar.
Mest funderingar.
På hur fruktansvärt ont det måste göra.
Och på hur långt borta nästa dag säkert känns.

Förmodligen, när nästa dag kommer, så undrar man hur man klarade det så långt...?
På nåt sätt går det säkert.
Ens egen livskraft är stor, och tvingar framåt.
Minitid. En liten bit i taget. En liten bit i sänder.

Som din dag, så skall din kraft och vara...

Må det vara sant.
För mycket kraft, kärlek och en begynnande sol behövs.

Kram<3

Johanna

Kommentarer:

1 mille:

skriven

<3 Jag läser det med tårar på min kind....

Jag/vi har vänner som just nu är drabbade...

Livet är orättvist......svårt att förstå..

Gäller att alltid tänka CARPE DIEM...

KRAM MILLE

Kommentera här: